Ok, jag är inte död, min familj har inte omkommit i en flygolycka eller fått ngn hemsk sjukdom. Min man har inte lämnat mej och /antagligen, sånt kan man ju aldrig veta säkert/ inte bedragit mej med 10 älskarinnor ala Tiger W. Men, att ha brutit foten /på cirka 100 ställen/ ÄR bara misär. Det är ap-jobbigt att hoppa omkring på ett ben. Bara en sån enkel sak som att handla. Funkar inte särskilt bra när man måste knuffa varukorgen framför sej med hjälp av en krycka. Öppna dörrar går skitdåligt, trappor är jättejobbigt och rulltrappor blir tokläskiga potentiella dödsmaskiner. Bara att plocka upp ett kreditkort ur plånboken är ett eget litet projekt. Alla tittar på en och liksom suckar över att det tar så lång tid. Över att sådana där töntar på kryckor överhuvudtaget får ta plats i samhället.
Heder åt alla handikappade som lyckas göra något annat än sitta i soffa och käka praliner hela dagarna!
